Om allt bara hade varit lika enkelt som att leva i en rosa liten bubbla, med massa enhörningar och massa rosa moln och tuggummi och massa mys hela tiden. Typ massa kuddar och nallar, för att varje gång som man föll skulle man falla mjukt. Men så är det tyvärr inte, väldigt mycket tyvärr. Varje dag är nästan som ett nytt jävla problem. Är det inte de ena så är det fan i mig det andra.
Varför finns det inte en problem fri värld? Och varför sitter jag och klagar när jag vet att det finns folk som har det hundra gånger värre än mig? Måste ändå säga att aldrig får uppleva kärlek från ens far är det värsta som kan hända, eller något av det iaf. Eller att ens bror har börjat med droger, IGEN!? Och kanske att ens andra bror sitter inne i fängelse, eller jag vet inte vad som är jobbigast. Fast det finns värre saker, som att ens mamma är sjuk. En person man älskar så högt som alltid funnits där är sjuk och kan dö, visst alla kan dö.. Men tidigare än förväntat? Ja det har säkert hänt många, säkert var femte person på jorden. Men det är jobbigt, livet är jobbigt.
Men just nu vill jag bara borra ner mig i sängen med alla mina kuddar och mitt täcke och lillpricken och gråta lite, för ibland men bara ibland är det faktiskt okej att tycka synd om sig själv, eller?